Jag visste inte alls vad Hungerspelen handlade om innan jag läste den. Men jag visste att den skulle vara bra. För det tycker många som delar min boksmak. Och så rätt de hade. Jag älskade den. Jag blev sådär härligt fast som man kan bli när man lever sig in i vissa böcker. Ni vet när man kommer på sig själv med att tänka på boken hela tiden, undrar vad som kommer hända sen, hur kommer den sluta?
Något jag gillar med boken är att den börjar in medias res och att man efter hand får saker förklarat för sig. Till en början kan det verka frustrerande men jag tycker inte att det gör något. Collins framtidsvärld känns realistisk, en blandning av überteknologi och back to basics. Jomenvisst, jag är hooked. Jag gillar också Katniss, vår hjältinna. Hennes vilja och förmåga att överleva alla prövningar hon utsätts för är imponerande även om det känns som om hon hela tiden har turen på sin sida. Även Peeta gör sitt till, även om han under stor del av tiden svajar mellan trovärdig kärlekskrank ung man till ett ljugandes äkta svin.
Om jag ska hitta något som jag reagerat någorlunda negativt på (inte för att man måste) så är det själva grundtanken med boken. Hungerspelen. Så absurt egentligen. Så makabert. Men Collins får det att kännas helt naturligt. Inga problem - jag är beredd på att mitt namnn kan dras vilken dag som helst...
Det är tur att det är första boken i en trilogi för jag vill ha mer mer mer. En väldigt läsglad elev proklamerade (när jag trodde att jag tipsade henne om nåt nytt...) "att jag har läst alla tre - ettan och trean är bäst, tvåan sådär. Men jag älskar dom!" Och det gör jag med. Måste. Fixa. Tvåan.
Titel: Hungerspelen
Originaltitel: The Hungergames
Författare: Suzanne Collins
Språk: Svenska
Sidor: 304
Genre: Ungdomsroman, Spänning, Äventyr
Utgivningsår: 2009
Förlag: Månpocket
Format: Pocket
ISBN: 978-91-7001-698-1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar